Finland klarar sig bra

Löfqvist vill naturligtvis gärna påskina att jag har slut på argument, det överlåter jag istället åt läsarna att bedöma. Mitt senaste inlägg som jag skrev igår kväll handlade främst om vänsterns slappa hållning till att hålla budget. Jag pratade om EU hela dagen igår i Borås så jag har gott samvete för att jag igår kväll inte skrev så långt och istället lutade mig tillbaka i stolen på tåget och läste en bra bok istället.

Att dumpa sina varor på marknaden (genom lågt värderad valuta) är ingen strategi att hurra över för den som tänker längre än till morgondagen. Inget tekniskt och ekonomiskt utvecklat land har en i längden lågt värderad valuta. Valutans värde beror underliggande på den svenska ekonomins attraktion. Istället för att gömma sig bakom en devalvering är det bättre att direkt mäta sin konkurrenskraft för att få en bild av vilket strukturomvandlingstryck som är nödvändigt för att vara i framkanten på världsmarknaden. Om vi i Sverige inte är konkurrenskraftiga kommer vi aldrig att ha råd med den välfärd vi Sverige vill ha och kräver och inte ens nära de budgetutsvävningar vänsterpartiet förespråkar. Jag upprepar det jag skrev igår att vänstern alltid kräver en underbalanserad budget och man stabilitetspakten är den givna motståndaren.

Länder som Spanien och Irlands problem finns inte i att de har en ränta som sätts av ECB utan av att de fört en oansvarlig politik med hög belåning och budgetunderskott. Finland och Sverige har en mycket liknande ekonomisk struktur och Finland har klarat sig alldeles utmärkt med Euron, och med högre tillväxt än Sverige. Man räknar också med att även under lågkonjunkturen ha lägre arbetslöshet än Sverige. Finland har utstått kriser, exempelvis IT-sektorns kris i början på 2000-talet, men hanterat den genom bland annat ett gott omvandlingstryck i ekonomin och finansiella stabilisatorer. För övrigt kommer Färjestad idag att säkra en SM-finalplats.

Vänstern har aldrig gillat EU

Vänstern har aldrig gillat EU, kommer antagligen aldrig göra det. Dem har varit emot flera av de internationella organisationer Sverige är medlemmar av idag. De var emot EU och givetvis är de emot euron, oavsett vad som händer. Jag har aldrig påstått att det inte finns en del saker med EU, eller euron för den delen, som är problematiska. Att alla länder inte går helt i takt är ett exempel men man konvergerar mer och mer. Att just det skulle vara en av de stora anledningarna till att vänstern är emot euron tror jag ingen går på. Vänstern i Sverige är emot allt vad budgettak heter och den förhatliga stabilitetspakten som föreskriver just sunda offentliga finanser är givetvis en av bovarna i dramat.

God ekonomi och Euron

Vill man att Sverige ska bli fattigare då ska vi se till att hålla en låg kronkurs. Återkommande devalveringar som Sverige gjort under de senaste 30 åren har lett till att Sverige inte längre ligger i topp i välfärdsligan. Den låga kronan är mycket problematisk i ett längre perspektiv då vi får svårare att importera för att sedan t ex bygga ihop en bil. Priset på slutprodukten blir då högre och då får volvo och saab ännu svårare än idag att sälja bilar och i förlängningen blir folk arbetslösa. Ett annat alternativ skulle ju också kunna vara att sänka lönerna markant i Sverige för att på så sätt kompensera de dyra importerna men det tror jag få är speciellt sugna på.

Att å ena sidan hävda att vi främst behöver byta regering, inte valuta, kanske är klokt om vill göra Europavalet till ett inrikesval. Hanna Löfqvist pekar dock på rätt punkt när hon säger att det är viktigare att vi har en bra regering än euron, det håller jag helt och hållet med om. Sverige klarar sig bra utan euron tack vare att vi har en regering som tar ansvar för Sveriges finanser på ett ypperligt sätt och inte vill kasta allt vad budgetlagar heter åt skogen.

Vänsterkartellen lovar numera till höger och vänster om olika ekonomiska paket. Problemet dem har är att deras insatser inte är finansierade och skulle spä på vårt kommande budgetunderskott och statsskuld med helt ofattbara summor som sedan måste betalas av framtida generationer. Att hävda att det är eurons fel att några av länderna för tillfället går mycket dåligt är ett tunt argument, se på Island. Det finns länder som klarar sig bra i euroområdet också. Finland är kanske det bästa exemplet. De kombinerar god offentlig ekonomi med att ha alla fördelar det innebär att vara ett euroland i form av mer handel. Utan sunda statsfinanser går det alltid åt skogen och med vänsterkartellens syn på budgetunderskott kan även jag hålla med om att ingen gemensam valuta i världen skulle kunna rädda oss.

Sverige tjänar på euron

När Sverige gick med i Europasamarbetet 1995 sa vi också ja till att gå med euron när vi uppfyllde de kriterier som ställts upp för medlemskap. När vi sedan 2003 hade folkomröstningen och Sverige med stor majoritet röstade nej sköts medlemskapet upp på obestämd tid. Jag gjorde vad jag kunde på i kampanjen för ett ja men för att vara självkritisk kan man konstatera att nej-sidan då vann rättvist. Vi hade svårt att förklara fördelarna och euron hade också bara funnits i tre år, varav ett år som mynt och sedlar så det fanns inga exempel att hänvisa till. Idag är det annorlunda. De tio år som euron funnits har den visat sig vara stabil och den har etablerats som en världsvaluta. Under de tio åren har Unionen förändrats och så även eurosamarbetet. Den stora utvidgningen 2004 till länderna i central- och Östeuropa är otvivelaktigt unionens största framgång. Även eurosamarbetet har utvidgats sedan dess. Det är en av anledningarna till att vi i folkpartiet tycker att det är dags att lyfta frågan igen. Inom några kommer östersjöområdet vara en eurozon där kanske endast två länder inte själva har euron, Ryssland och Sverige. Självklart ska vi tillhöra eurofamiljen.
Vi har också sett att euron ökar handeln. Brügelrapporten rapporten visar att handeln mellan euroländer har ökat mer än om man behållit sin nationella valuta och det är främst små och medelstora företag som vågat ta steget ut och handla med andra länder. Stockholms universitet och Kommerskollegium har i en rapport hävdad att vi förlorar 122 miljarder i export och 100 miljarder i import. För att utveckla svensk handel ska Sverige gå med i euron.

Förmyndarmentalitet

Kristdemokraternas toppkandidat till Europaparlamentet Ella Bohlin vill förbjuda svenskar att snusa. Det är inget annat än politisk paternalism. Varför ska politiker som Ella Bohlin bestämma, eller över huvud taget ha synpunkter på, vad jag gör utan att det påverkar henne? Snus påverkar till skillnad från rökning ingen annan än dig själv. Bohlins utspel är ett typiskt exempel på varför vi behöver fler liberaler och färre konservativa i Europaparlamentet. Så länge vi får sälja vodka och cigarretter är det orimligt att gå på snuset.

Trångt bland kritikerna

På Ekots webbplats kan vi läsa att ännu ett EU-kritiskt parti vill vara med och dela på rösterna i Europaparlamentsvalet. Det senaste tillskottet är Libertas som finansieras av den irländske affärsmannen Declan Ganley. Det börjar bli riktigt trångt bland de partier som är negativa eller kritiska till EU i Sverige. Det öppnar ju i och för sig upp för oss i folkpartiet som har en tydlig och positiv grundinställning till Europasamarbetet och med tydliga och konkreta förslag om vad som ska bli bättre.

Socialdemokraternas förstanamn har byggt större delen av sin karriär på EU-motstånd. Moderaterna velar om Sveriges intressen i EU och nationalistisk valrörelse. Mp vill ha överstatlighet på miljöområdet men säger nej till allt annat. Hos centern kommer den gamle nej-generalen på tredje plats i provvalet. Junilistan skickar Sören Wibe som också han byggt hela sin karriär på EU-motsånd, inte alls den balanserade syn som t ex hans företrädare Nils Lundgren och Lars Wohlin har på samarbetet. Hos KD är det oklart vem som faktiskt vann deras provval, var det Sacredeus eller någon annan, klart är i vilket fall som helst att partiledningen går i otakt med medlemmarna. Vänstern och SD säger som vanligt nej till allt.

Väljer man att lägga sin röst på folkpartiet kan man räkna med att få parlamentariker som vill något och då är det också lättare att få sin röst hörd i parlamentet.